Hemligheter till salu

Lotta Fritfiof,
           
Uppsala Nya Tidning, Uppsala, 01 Sep 2000

DET ÄR EN HEMLIGHET. Så låter första svaret hon ger mig. Och då har jag ändå bara frågat hur det kommer sig att hon heter Anna Livia Löwendahl – Atomic. Det känns aningen oroväckande. Ska hon inte besvara en enda fråga? Vill hon inte berätta något för att spara sina hemligheter och sen sälja dem? För det är just det hon ska göra på Konstmuseet.
Vem är hon då? – Bra fråga, säger hon. Jag vet inte. Nähä. Strandad igen.

MEN DET TAR SIG ORDENTLIGT. Konstnären Anna Livia Löwendahl – Atomic är ganska reserverad, men tydlig och väl genomtänkt. Inget flum eller ord som ska tolkas hit och dit. Och hon har humor, av den där brittiska sorten, det vill säga hälsosamt torr.
Hon är uppvuxen i Uppsala men stack till Berlin när hon var 17 år. Där sov hon på dagarna, var ute på nätterna och umgicks med transvestiter och människor som var diametralt olika de hon brukade träffa hemma. Ungdomsrevolt stod i passet.
 Hennes uppväxt var inte den mest normala säger hon själv.Hon gjorde sig inte bara fri från föräldramakt utan även från den gurus strikta reglemente som gllde i hennes hem.
  Friheten fanns i Berlin, där hon tog på sig svarta kläder och kajal.Det hade varit förbjudet tidigare. Efter Berlin reste hon till Stockholm. Men där var det tråkigt för en som var under 20 år. Många dörrvakter sa stopp. Så till London. Kompisarna vinkade adjö och saÖ Vi ses nästa vecka. Då var det mitten av 1980-talet och Anna Livis Löwendahl – Atomic bor fortfarande kvar i den brittiska huvudstaden.
           

Du ska sälja dina hemligheter på konstmuseet? Varför då?
-Ide’n kom för cirka ett år sedan. Då var jag inbjuden till en tvådagarsutställning på temat personliga tillhörigheter i london. Och då slog det mig att ens hemligheter är det mest personliga man har. Det är när man börjar skaffa sig hemligheter som ens egen identitet tar form.
           

Men ska du verkligen sälja dina allra innersta hemligheter?
-Nej, jag tog bort de som var ointressanta.Med ditt resonemang skulle man kunna se sina hemligheter som det skelett som håller ihop ens inre. Är du inte orolog att ge ut för mycket av dig själv?
 -Jag är livrädd.
           

Jaha, varför då?
 -Tänk dig själv att sitta framför en komplett främling och berätta om sånt som du kanske aldrig sagt till någon. Men jag säljer inte alla hemligheter till en enda person.
           

Jo, Visst jag förstår obehagskänslan. Men varför gör du det?
-Konceptet har många bottnar. Dels är hemligheterna ntressanta ur psykologisk vinkel. När någon köpt min hemlighet kommer den att få ett tryck på sig att berätta för nära och kära. Det blir en börda för dem. Dels är hemligheter mycket av det som medierna lever av att avslöja. Och så passar det bra att ställa ut en samling med hemligheter på ett museum där det vanligtvis visas samlingar.
           

Men hur kan du lita på att köparen behåller dina hemligheter?
-Köparen måste underteckna ett kontrat, som jag anlitat advokater att sätta ihop. Genom det förbinder sig köparen till att aldrig berätta för någon. Kontraktet har ju också en annan funktion. Det blir den del av verket som köparen kan ha kvar, rent reellt. Och så beyser det ett annat aktuellt fenomen. Nämligen det som kallas intellectual property ( intellektuellt kapital), som innebär att ideer blivit hårdvaluta på den kommersiella marknaden. Ta bara det att en anställd måste skriva under kontrakt och ålägga tystnadsplikt att inte tala om sitt företags ideer. Naturligtvis vill jag också ha en sådan garanti.
           

Och vad händer om någon bryter kontraktet?

Då stämmer jag dem och domstol får bestämma straffet. Jag hoppas på att det blir fängelse. Eller så får de stå på en offentlig plats och berätta sina hemligheter.
           

Dina hemligheter varierar i pris? Hr har du satt prislappen?
  - De som är mest genanta för mig är de dyraste.
           

Samtidigt som du ställer ut på konstmuset har du en annan utställning på Galleri Strömbom.Den heter porträtt av pappa. Vad handlar den om?
  -Jag har en svår relation till min pappa och har inte sett honom på ett antal år. Fast det tänker jag inte berätta mer om.Men naturligtvis ger det mig smärta i mitt liv. Han kommer ofta till London, det vet jag, och det händer att jag tycker att jag ser honom här och där. Men när det händer och personen vänder sig om, opptäcker jag att det inte är han. Då började jag bära med mig en kamera och fotografera varje gång. Tillsammans bildar bilderna, som alla är tagna bakifrån, ett porträtt.
           

Vill du tala om något för andra pappor i och med den här utställningen?
-Nej, inte bara till pappor. Jag tror nog att många kan känna igen sig. Det kan lika gärna handla om att se en person som dött eller en försvunnen älskad person.
           

Du använder ofta dig själv i din verk. Men hur hnterar du anrda människors liv? I dina hemligheter, till exempel, borde det väl ingå andra personer som kan känna sig kränkta eller utlämnade?
 -Nej, dem har jag tagit bort, eller så ingår de men utan möjlighet att identifieras. Det tillför ingenting till verket att de blir igenkända.
           

När jag ringde till dig i London hade du ett udda meddelande på telefonsvararen. Det riktade sig till konstnärer som vill sluta.
  -Ja det är ett annat projekt jag håller på med. Där uppmanar jag andra konstnärer tt sluta att göra konst. Och baktanken är naturligtvis att minska konkurrensen på denna cyniska och bittra marknadsplats. De som vill försöka lägga av kan ringa till mig och få råd.
           

Vad ger du dem för råd?
 Ja, jag ber dem räkna ut hur mycket pengar de kan spara på att inte ställa ut. Pengar som de kan använd till resor, till exempel. Eller så kan de ju tänka på vad det skulle innebära för fördelar för deras familjer om de skaffade sig ett annat yrke.
           

Men håller du på att ge upp? Skulle du vilja göra något annat?
 Nej. Nej. Jag skulle inte kunna sluta.Det finns inget som ger mig så mycket tillfredsställelse och det är i e konstnärs banor som jag tänker hela tiden.
           

Hur är det att komma tillbaka till Uppsala och ställa ut?
  -Som barn trodde jag alltid att år 2000 skulle bli något särskilt.Och då passar det ju att ställa ut i Uppsala. Det är jätterologt. Jag känner mig inte svensk men inte engelsk heller. Sverige har nästan blivit så exotiskt för mig att jag till och med kan upskatta fula målningar på älgar numera.

© 2000 Lotta Fritfiof